129
nedkastade han sig oafklädd på soffan, och somnade slutligen.
— Ack hvarför var Axel ond på mig? — suckade
Alma och gömde de varma tårarne i den mjuka kudden.
— Det är så underligt; men nu, när han är ond på mig,
tycker jag, att jag håller mer af honom än förr, då han
alltid var så god, så vänlig, — och nu gret hon varmare
tårar, än dem mammas bannor någonsin kostat henne. —
Jag skall bedja, — tänkte hon och sammanknäppte de små
händerna.
Morgonen grydde, och med hans första stråle uppsteg Gustaf. Sedan han i största hast inpackat den icke just så rika garderoben till resan, ilade han ut och tog vägen gent öfver hagar och ängar till prestgården.
Till hans stora glädje var förstugudörren redan öppen, och med en tyst lofsång öfver den flit och ordning, som råder i tarfliga hus, bland hvilka hans moders hydda nu i minnet så klart framskymtade, stod han färdig att gå in i huset, då en piga i en lätt morgondrägt, under ett halfhögt knotande öfver hennes (d. v. s. fru Sylvéns) dumhet, att så alldeles förbleka tråden, utträdde med tvenne fullsatta blekbågar.
Gustaf, ehuru icke mycket stämd för skratt, kunde dock ej tillbakahålla ett löje vid åsynen af tärnan, som helt obesvärad neg för honom.
Med några hopp stod Gustaf vid Axels kammardörr; men till hans stora förvåning var nyckeln urtagen, och han kunde omöjligt erhålla något svar hvarken på frågor eller knackringar.
— Kan han höra mig och ej svara? — frågade han sig sjelf och lemnade både sorgsen och missnöjd dörren. Kommen till trappan, lade han nästan ovetande handen på låset till Marias kammare; dörren gick upp och Gustaf inträdde. En stilla frid susade emot honom i den lilla helge-
