Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/137

Den här sidan har korrekturlästs

133

Elfte kapitlet.

Rikligen plägade af moster Lovisas köttbullar och omfamningar, hade Axel och Maria lemnat den lilla staden. Johanna, jemte Landers och han fästmö samt borgmästaren, hade följt dem en mil på väg, der det lilla sällskapet hade blifvit öfverraskadt af en präktig, af borgmästaren anordnad frukost, der skålar, i synnerhet Marias, tömdes i fradgande champagne.

— Men, Axel, hvarför är du så tyst, och hvarför undviker du alltid att tala om Gustaf? — frågade Maria, när de redan flera minuter, efter att hafva skilts från de andra, fortsatte sin resa, utan att säga ett ord. — Jag har med mycken ledsnad sett det, allt sedan du kom att hemta mig. På mina frågor har du blott gifvit undvikande svar; men nu skall du ej slippa mig, förr än du varit upprigtig. — Axel svarade ej.

— Det är väl icke möjligt, att du kan tro, att borgmästaren utträngt eller ens fördunklat Gustafs bild i mitt hjerta? — fortfor Maria och såg frågande in i Axels öga.

— Ack, kanske vore icke detta så illa, Maria, ehuru jag visst icke påstår, att så är.

— Icke illa, Axel? — invände Maria förvånad. — O, har då mammas önskan att se mig tidigt gift äfven