134
smittat ditt broderliga hjerta, hvilket jag ansåg som min säkraste försvarare?
— Icke det, Maria; men borgmästaren är ju en älskvärd och aktad karl.
— Ack, sådana som han finnes det många, men ingen, ingen sådan som Gustaf, — utbrast Maria med hela hjertats oförstälda värma; — ty du vill väl icke jemföra borgmästaren med Gustaf?
— Få kunna jemföras med Gustaf, och jag känner borgmästaren för litet, att kunna afgöra om han kan räkna till deras antal; men …
— Men jag förstår dig icke, Axel! — afbröt Maria häftigt. — Ack, mins du när vi sist foro denna väg tillsammans? Då kände jag igen min gode bror, och det var så ljuft att för honom öppna hela min själ. Då talade du om Gustaf. Ack, mins du allt det goda, du då sade om honom, och huru jag njöt, huru mitt hjerta klappade af stolthet och fröjd att älska en sådan yngling? Och nu, en månad har icke förflutit, och du nämner ej hans namn, då du vet, att jag så länge varit skild från honom, och nog kan förstå, huru efterlängtad hvarje underrättelse från honom skall vara.
— Jag har ju sagt dig, att jag ej råkat Gustaf mer än en enda gång, att han reste bort tvenne dagar efter min hemkomst och ännu icke var återkommen, då jag for hit.
— Ja, men hvad sade han denna enda gång? Frågade han efter mig, och var hans öga då vänligt och skönt, som det brukar vara?
Axel plågades. Han hade gjort det allt sedan den besynnerliga qvällen på Strålvik.
— Att jag kan tänka på Alma, — utbrast han ofta, då hon, till hans egen förundran, sysselsatte hans själ; — men det smärtar och förundrar mig, att hon kunnat röfva Gustafs kärlek från Maria. Alma, som blott är ett barn och som tycktes ega så mycken barnslighet och oskuld,
