135
att man just derför måste älska henne, har ändå lockat Gustafs hjerta till sig!
— Om det blott vore inbillning, — tänkte han ibland; — men Gustafs blickar, hans förlägenhet, hans tystnad rörande Maria, allt talade ju för sanningen af hans upptäckt. Om Gustafs besök i prestgården visste Axel ingenting; ty han hade, efter att tillbringat en bland sina första sömnlösa nätter, tidigt gått ut på jagt, och ingen hade omtalat Gustafs besök.
— O, nu vet jag allt! — utropade Maria, fattad af den anande känsla, som alltid ligger i den älskande qvinnans själ. — Gustaf älskar mig ej, och du har ej hjerta att säga mig det. Ack, det var Axels syster, som han gaf dessa ömma blickar, dessa vänliga ord, och den arma Maria glömde detta och trodde …
— Gråt icke, Maria — bad Axel innerligt, då han såg en tår i hennes öga. — Tro mig, jag har ej ännu talat ett ord vid Gustaf rörande er kärlek; men vid min hemkomst skall jag göra det.
— Ja, men du misstänker något, Axel; säg, är det icke så.
— Kör ur vägen! — ropade i samma ögonblick en stark, befallande röst, och en stor kalesch med trenne löddriga skjutshästar ilade förbi den gula trillan, som helt blygsamt dragit sig nära diket.
— Maria! Maria! — ljöd en välkänd röst ur vagnen, hvilken stannade vid ett häftigt: » Håll!»
Vi behöfva icke säga, att de resande voro majorens, som nu voro på återväg från den högvälborna kusinen.
— Håll hästen och torka tårarne! — sade Axel och hoppade genast ur trillan.
I det samma hann Gustafs vagn de öfriga och stannade bredvid trillan.
Återseendets salighet klappade högt i Gustafs och Marias hjerta och lemnade i de första ögonblicken icke rum för någon annan tanke; men då Gustaf, strålande af
