136
kärlek och glädje, framgick för att helsa på Maria, såg han, att tårar glimmade i hennes ögon. — Afskedet från Brenner! tänkte han, och ett sjudande gift genomlopp hela hans varelse.
— Mig älskar han icke, — tänkte Maria, som såg det tvungna, nästan bittra i Gustafs drag, och nedsänkte de våta ögonen.
— Mamma frågade, om du ej vill åka i vår vagn, Maria, så får Harald åka med din bror? — sade Alma, hvilken kom springande till Maria. — Men min Gud, du har gråtit! utbrast hon. — Det var väl afskedet från borgmästaren, som kostat dig tårar? — tillade hon skämtande. — Men var glad, han följde dig ju på vägen och såg så olycklig och öfvergifven ut i sin gentila gigg, då vi mötte honom.
Sorgligare klingar icke en dödsklocka, än dessa ord i Gustafs hjerta. Han vände sig hastigt till Otto, hvilken triumferande höll tömmarne, för att dölja sin förvirring, och Maria var redan uppe i majorens vagn, innan Gustaf visste deraf.
— Kanske får jag åka med herr Sylvén? — sade majoren, som lemnat sin plats åt Maria och bortskickade den missnöjde Harald att återtaga sin plats, sedan Axel artigt bifallit hans förslag.
— Jag hade eljest tänkt bedja dig åka med mig, — sade Axel, då han gick förbi Gustaf, men satte sig i detsamma bredvid majoren, som uppstigit i trillan; ty kaleschen var redan i full gång.
— Alma var vänlig, ehuru mera förlägen än hon brukade vara; men Gustaf såg på en gång så stolt och olycklig ut, — tänkte Axel, som, medan majoren påtände cigarren, fick öfverlemna sig åt sina egna tankar. — Månne majoren upptäckt hans kärlek och genast förkrossat honom; ty stolthet och kärlek, tyckas strida i hans själ. — Ja, ja, så blir väl hvarje ynglings lott, som kommer att älska Alma.
