137
— Fan till cigarr, som ej vill ta eld! — utropade majoren och bortkastade den ena strykstickan efter den andra. — Tacka vill jag det gamla ärliga elddonet, med fnöske och stål! Fick man väl eld i fnösket, så slocknade det ej snart.
— Vet herr Sylvén, — fortfor majoren och drog de första ljufva dragen ur den nu litet rökande cigarren, — att jag tycker, att denna nya uppfinning liknar nutidens så kallade kärlek. Den fräser och brinner snart, men har ej förr blifvit låga, än den slocknar.
— Det vill säga, att herr majoren tror, att hjertat nu skulle ega mera häftighet, men mindre trohet än fordom?
— Ja, sådan är min tanke.
— Jag deremot tror, att menniskohjertat alltid har varit detsamma, ehuru galanteriet i våra dagar så ofta ikläder sig kärlekens roll, och derigenom ohelgar och missbrukar hjertats sanna, sköna känsla, hvilken just derigenom kommit i ett slags vanrykte.
— Hjertats sanna, sköna känsla, — upprepade majoren leende: — vid min själ, en sådan är lika sällsynt, som sol i adventet.
— Sällsynt är hon icke, och skulle vara det ännu mindre, — återtog Axel med uttrycksfull röst, — om icke lifvets yttre förhållanden så ofta blåste sin kalla ande på den klara, nytända lågan, hvilken då måste slockna, likt strykstickorna i stormen.
— Jag ger fan alla stickor, som slockna vid minsta pust, och dito den kärlek, som ödmjukar sig och tillintetgöres af de yttre förhållandena, i stället för att modigt bjuda dem spetsen och nedslå dem.
— Herr majoren talar såsom representant för den gyllne romanverlden.
— Nej, herr Sylvén, jag representerar endast hvad vi nyss kallade hjertats sanna känsla. Tro mig, lifvet skulle icke så snart synas oss fattigt och aflöfvadt, om
