138
denna känsla, som vi kalla kärlek, vore stark nog att genombryta hinder, uthärda kamp och strid och uttränga lättsinne och beräkningar, hvilka nästan alltid bestämma valet för lifvet, — sade majoren med djupt allvar. — Jag råder hvarje yngling att följa strålarne af denna stjerna, i fall den uppgått i hans hjerta. Hon missleder ej; ty hvad vi kalla förstånd och försakelse, hvad är det annat, än svaghet och fåfänga, då vi tysta hjertats röst för att lyssna till verldens? Skulle jag lefva, — fortfor majoren, och hans röst veknade, — och kunna inverka på mina barn, så ville jag lära dem, hurn lifvets sällhet ser ut. I Almas själ hoppas jag, att dessa begrepp redan ligga klara, och hon skall också, med Guds hjelp, icke säljas till den mestbjudande; men hvad Harald beträffar, så blir det yttre skenet hans afgud.
En stark rodnad hade uppstigit på Axels kind, hvars orsak han icke sjelf rätt visste och hjertat klappade högt och underligt. Han strök handen öfver pannan, af fruktan för majorens öga; men han hade ingenting att frukta, ty majoren hade sjunkit tillbaka, så djupt försänkt i egna tankar, att cigarren slocknat och fallit ned på fotsacken.
Majoren uppreste sig, tog en annan cigarr och återkom till sitt vanliga lynne.
— Men, apropos, herr Sylvén, — sade han, sammanpressande de aromatiska bladen, — hvad fattas vår medicinæ kandidat? Han ser, min själ, ut som han ännu icke funnit någon ört, som botar ett sjukt lynne.
— Jag vet icke om hans lynne är sjukt, derför att det är allvarsamt, — svarade Axel.
— Hvad kallas då det, när man blir blek, söker enslighet och låter flöjten i djupa, sorgliga toner från alla skogsbackar upprepa samma dystra adagio? Gör man det med friskt hjerta, då vet jag icke hvad sjukdom är.
— Nej, på min heder, är han icke en af dessa, som vilja vinna försakelsens martyrkrona, — fortfor majoren; — men jag skulle afråda honom från denna tanke, hvilken
