Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/146

Den här sidan har korrekturlästs

142

att du icke skulle tveka att en vacker dag gifva din hand och ditt namn till hvem som helst, till och med om han hette Jönson. Fru Jönson, låter icke det charmant?

Alma suckade.

— Nå, hvad tycker du? — fortfor modern ironiskt.

— Att jag icke brydde mig om namnet, bara han vore god och hölle mycket af mig. Men icke behöfde han just heta Jönson heller.

— Nå, nå, låt honom ega ett namn, som kunde anstå en romanhjelte, det betyder ändå icke mera än Jönson; och jag vill hoppas, att det också i alla tider kommer att betyda lika litet för dig, min kära Alma, — svarade modern med vrede.

En hög rodnad uppflammade vid ordet »romanhjelte» på Marias kind. — Werther! — tänkte hon; ty ehuru hon ej läst boken af detta namn, så visste hon dock, att det fans en sådan.

Sedan majorskan länge utbredt sig i ämnet, kom ändtligen sömnen och gjorde det af Alma efterlängtade tankstrecket; och medan hon drömmer om sina adliga privilegier, och flickorna knappt våga andas, af fruktan att störa slummern, vilja vi kasta en blick i den tredje vagnen, der Gustaf och Harald åkte.

Harald körde och tycktes lefva en liten ljuf verld för sig, der endast han och den magra skjutshästen residerade. Gustaf satt tillbakalutad, och det vackra hufvudet hvilade drömmande i den mot vagnen stödda handen, ej olik ett sorgebref, hvars dystra insegel talar om de mörka runor, det gömmer i sitt sköte; och mörka runor stodo skrifna i Gustafs själ, kring hvilka alla krafter så slutit sig, att de liksom öfvergifvit det yttre lifvet.

— Här skola vi väl äta middag? sade hemnes nåd, när vagnarne stannat på en till det yttre ovanligt snygg gästgifvaregård.

— Nå, min Gud, att de då alltid skola gömma sin smuts under stora granrishögar, så att man skall tro sig