144
Under tiden hade flickan inkommit och framdragit det hvitmålade bordet, på hvilket hon, med Marias tillhjelp, utbredt en ren, ehuru grof duk.
— Vi äro sju, min flicka lilla, och du har ej mer än sex servetter!
— Kanske att lilla herrn kan hjelpa sig utan; ty vi ha inga flera manglade, — svarade flickan rodnande och ett långt »ypperligt!» ljöd från majorskans läppar.
— Mitt herrskap, nu är bordet i ordning, och du gör oss väl sällskap, Thérèse lilla?
— Nej, icke vid bordet.
Alla bådo, och slutligen intog hon högsätet.
— Om de hade gjort en omelett i stället, så hade man kunnat kalla det mat, — sade Thérèse, medan de andra med god smak förtärde den präktiga äggröran, hvarpå hon slutligen smakade af nyfikenhet, och af hvilken hon, Gud vet af hvad skäl, uppåt en stor portion.
— Nå, detta kan man då äta utan nattmössa! — sade hon, älskvärdare vorden, då flickan inburit ett fat rykande pannkakor.
— I brist af sylt måste de smörjas med vin, — fortfor hon och uppmuntrade gästerna att dricka.
— Mamsell Maria, det ljufva återseendets skål!
— Nå, mina herrar, var skålen så påkostande, att jag ensam måste dricka den? — fortfor hon och fäste på Gustaf en genomträngande blick, som kändes likt ett spjut i hans hjerta; men det var just denna blick, som uppbjöd hans kraft.
— Det ljufva återseendets skål, Maria! — sade Gustaf med sjelfbeherskningens lugna vänlighet. Likväl syntes det, att rodnaden icke hörde till dess vasaller; ty fri och hög uppsteg han på Gustafs kind.
Gustafs ord och blick hade nästan förkrossat Maria. Blodet rusade häftigt till panna och kinder, och tårarne ville framtränga med våld.
