11
förnäma huset antagen vana, vanligtvis helsade sitt främmande med mera artighet än hjertlighet, framstod dock denna gång, i modersglädjens förtjusning, glad och innerlig. I Marias hjerta hade ynglingen redan, såsom Axels vän, ett högt rum, och när hon nu, med sin oskuldsfulla vänlighet helsade honom, hviskade något i Gustafs själ om goda englar.
— Nå, är här icke vackert? — frågade Axel sin vän, då de efter måltiden arm i arm vandrade omkring de friska åstränderna.
— Ditt hem är ett paradis, Axel!
— Måtte du finna det inre lika trefligt som du finner det yttre skönt!
— Och huru skulle jag annat — med dig och dina föräldrar?
— Och Maria, — tillade Axel nästan förebrående. — Har min beskrifning om henne varit öfverdrifven? Svara upprigtigt.
— Den har icke beskrifvit Maria.
— Tack! så ville jag du skulle säga.
Sedan de båda vännerna i den dunkelklara midsommarnatten länge genomvandrat Axels kära barndomsnejder och lyssnat till det från alla håll jublande landtfolkets glädje, återvände de för att intaga det vackra, af Maria så smakfullt tillredda rum, hvilket låg midt emot Marias, ehuru skildt derifrån genom den långa vinden.
— Månne hon sofver? — sade Axel och lyssnade, just som de gingo förbi hennes dörr. — God natt, Maria! — tillade han sakta, med örat lutadt mot dörren.
— God natt, Axel lilla! — svarade inifrån ett sakta genljud.
— Får jag komma in till dig?
— Ack, hvad du var snäll? Jag har så länge väntat derpå, och har nästan varit ond på Gustaf, som beröfvat mig ditt sällskap.
