149
så goda händer; ty — Maria är en engel af godhet och eftergifvenhet, — fortfor fru Sylvén: — Hon skall nog förstå att göra sig värdig en sådan lycka.
— Ödmjukaste tjenare! — svarade brukspatronen bockande och kysste fru svärmors hand.
I samma ögonblick inträdde prosten, och helsningarne voro icke väl slutade, förr än brukspatronen, som nu inkommit i ämnet, fortsatte det med honom.
Prostinnan, som noga kände sin mans tankar, och fruktade hans svar, började tala om en så stor ära för både flicka och hus; men då hon såg rynkorna i prostens panna blifva allt djupare och djupare, fattade hon hans hand och sade med ömhet: — I din hand, min egen, gode Axel, hvilar nu vår Marias öde.
— Nej, Hedda, i Marias egen hand hvilar det.
— Du känner Marias oändliga ömhet och lydnad. Ett ord af dig, och saken är afgjord.
— Ordet lydnad bör aldrig komma i frågan vid afgörandet af ett giftermål, — svarade prosten med djupt allvar. — Faderns pligt är, efter min öfvertygelse, den att råda sitt barn, med ömhet söka afråda det äktenskap, som hans af passionen oförvillade blick anser olyckligt; men aldrig bör fadern öfvertala det unga, veka hjertat till en förbindelse; stridande mot dess egen känsla.
Prostinnans ansigte mulnade.
— Men, min bror, — fortfor prosten med hjertlig vänlighet, — var öfvertygad, att jag är tacksam för din godhet att vilja bereda vår Maria ett sorgfritt och af allt slags öfverflöd uppfyldt lif och att det fröjdar mitt fadershjerta att se dig tro henne ega de egenskaper, som fordras att göra dig lycklig. Skulle Maria sjelf vilja det, så var öfvertygad om mitt hjertliga samtycke, och att det skulle glädja mig, icke för din rikedom, min bror, men för ditt hjerta och din redlighet. Deremot, jag säger
