150
det upprigtigt, gör jag intet för att öfvertala Maria. Qvinnans hjerta är hennes enda verld, och då synes mig billigt, att det får afgöra valet.
— Min bror, jag är alldeles af samma tanke, och hoppas, att bror känner mig för väl för att tro, att jag skulle vilja tvinga mig till den vackra flickan, — svarade friaren i sin vanliga passiva ton. — Jag fruktar nog, att hon tycker mig vara för gammal; ty det är ett ansenligt hopp emellan aderton och fyratiofem.
— Låt Maria afgöra detta, — invände prostinnan; men icke finner jag, att brukspatronen, som har ett så ungdomligt utseende, behöfver tala om sin ålder, ty jag tycker att ansigtet och lynnet i detta fall lemna ett mera talande bevis än kyrkboken.
Ett ungdomligt leende spred sig öfver brukspatronens runda anlete, hvilket utbredde sig än ljufvare, då Maria inkom.
Sedan kaffet var drucket, lemnades kontrahenterna liksom af en händelse ensamma, sedan mamma gifvit Maria en ytterligare förmaning och påminnelse om det fjerde budet, med dess löften och välsignelser.
Maria svarade icke, men syntes lugn och nästan glad.
— Du skall få se, Sylvén, att det går som jag önskar, — sade hans hustru, just som de tillslutit dörren.
— Jag kan väl, i Herrans namn, icke tro det heller?
— Du vill det således icke! Gud förlåte dig, kära Sylvén, som så litet tänker på ditt barns väl! Vore en fattig student, som knappt har en ärlig rock på kroppen, och en gammal sjuk mor och ett par fader- och moderlösa barn att försörja, kanske bättre? — fortfor prostinnan med en blandning af smärta och vrede. — Jag, som varit så glad, att du icke kallat adjunkt, af fruktan att Maria skulle bli ett offer för de der eviga adjunktförlofningarne, skall kanske se henne förspilla sin lycka för en simpel student, när hon kunde göra ett sådant parti. Nej, för Guds skull, var du icke galen, om flickan skulle vara det.
