152
ett svar från de der gudomliga läpparne; men kom i håg, att ett »nej» är som att skrifva en dödsdom! — tillade han, och den värdige friarens lekamen vidgades af en djup, lång suck. — Tänk på min kärlek, mitt Lundafors, som mamsell Maria säger är så vackert, och svara mig! — fortfor han häftigt och kysste Marias hand, den han ännu höll.
— Brukspatron Lemner! — svarade Maria med älskvärd vänlighet, i det hon lösgjorde sin hand och bad honom sätta sig, — jag förstår er godhet, och är icke heller otacksam derför, om ni tillåter mig att tala upprigtigt.
— Ack, i dessa ord ligger så mycket hopp! — utropade brukspatronen utom sig. — Aldrig har jag älskat någon så mycket, aldrig har jag tyckt, att någon kunnat göra mig så lycklig! Tala, tala, gudomliga Maria, och tro mig, att ingen yngling kan ömmare brinna än jag!
— Jag vill till en början säga er, att ni misstager er om ert hjerta.
— Nej, nej, känn blott hur det slår! Det är ej något misstag.
— Slagen äro visst icke misstag ; men af kärlek klappar det icke.
— Hvarifrån i Guds namn, skulle det eljest få sin, kraft? Jo, kärlek, bara kärlek är det.
— Det är ej första gången hjertat misstager sig om sina egna känslor, — återtog Maria; — men jemför det ni nu kallar kärlek med det ni fordom kände.
— Jag har aldrig känt …
— Det tillhör i allmänhet ert kön att, såsom bevis på djupheten af en inbillad känsla, förneka de skönaste hjertat förut känt; men dermed vinnes ingenting. Att kunna upphöra att älska det föremål, man helgat hela sin själs ömhet, kan, ehuru jag ej förmår fatta det, vara möjligt, men att förgäta, alldeles förglömma den, som en gång egt vår kärlek, det kan ej vara möjligt. Alla andra
