154
— Jag vet icke hvad jag skulle, — stammade Lemner.
— Då har ni också aldrig varit värd att vara älskad af ett sådant hjerta som Johannas.
— Mamsell Maria, känner ni henne? Säg, o, säg mig, lefver Johanna? Minnes hon mig? — utbrast Lemner, och nu syntes det, att en varm känsla äfven kunde finnas i hans bröst.
— Gud vare lof, jag ser, att kärleken är starkare än tiden, starkare än allt! — inföll Maria med värma, då hon såg den förändring, friarens utseende undergått. — Och hvilken af oss båda, Johanna eller mig, skulle ni välja? — tillade hon leende,
— Förlåt mig, mamsell Maria, ni är ung och skön; men Johanna, ack ja, Johanna! Men säg för Guds skull, hvar fins hon, och huru vet ni mitt förhållande till henne?
— Ni är ju värdig, att jag bryter mitt löfte till Johanna; ty hon bad mig att aldrig till er nämna hennes namn?
— Ni har då sett henne? Nå, Herre Gud, är hon sig lik? — utropade Lemner häftigt.
— Ja, jag har sett henne, mild och älskvärd som en engel.
— En engel, ja, en engel! Ack, då är hon sig lik! — inföll brukspatronen, och tårar glänste i det upphöjda ögat, åt hvilket Johanna nu gifvit mera uttryck, än Maria någonsin tilltrott det.
Nu omtalade Maria händelsen med Johanna och allt, som händt henne sedan den tiden, då brukspatronen skildes vid henne.
— Men hvarföre skref ni icke, när hon, i sin oro öfver det kalla i ert bref och af tanken på er stora lycka, föreslog er att glömma henne och välja en ung flicka, som var uppfödd vid glans och öfverflöd? — frågade Maria. — Nog såg ni, att den sårade kärleken och icke kallsinnighet dikterat hennes bref?
