156
lönade posten och inträdde några minuter derefter andra vägen till Maria, just som brukspatronen väl för tionde gången förde hennes hand till sina läppar och derpå satte en utmärkt vacker och dyrbar briljanterad ring.
— Ingen vägran; det är ju denna stund jag har att tacka för hela mitt lifs lycka, — utbrast Lemner, men stannade förlägen, då han såg prostinnan inträda.
— Åh, Herre Gud, låt icke mig störa! — inföll modern, som hört de sista orden och med glädjestrålande ögon framstörtade till de båda.
— Mamma, goda mamma! — utropade Maria, som med djup smärta varseblifvit moderns glädje och misstag; men i samma ögonblick öppnade prosten dörren och bad att få tala vid sin hustru.
— Nå, min gode gubbe, — jublade prostinnan, sedan hon utkommit, och utan att afvakta sin mans uppdrag — nu är då saken afgjord.
— Du är så barnslig, Hedda, — sade prosten, allvarsamt afvisande, och begärde de så kallade Jan Mattsons droppar åt en oxe, som blifvit häftigt sjuk.
— Det är ingen tid att förlora, — tillade han med häftighet, då han såg, att hans hustru icke rörde sig ur stället. — Oxen är dålig, och det vore en stor skada; han är ung och vacker och en af dem, vi sjelfva uppfödt.
— Käraste Sylvén, huru kan du bry dig om oxen i ett sådant ögonblick som detta? — utbrast prostinnan missnöjd. — Vore det ock sjelfva grefvinnans son, — tror du icke, att brukspatronen ersätter oss den skadan?
— Jag trodde dig vara förnuftigare, Hedda! — svarade prosen nästan vredgad; — men min salig mor, som dock aldrig hade någon flicka, sade alltid, att mödrarne blifva förryckta, när det är fråga om döttrarnes giftermål, och jag ser, att hon hade rätt. Emellertid gif mig nycklarne och sansa dig så mycket, att du säger mig hvar kruset står!
