159
dagad och liksom Johanna, på öfverblifna kartan, så torde ingen from Maria afstå åt dig sina rättigheter, och icke heller ett sådant fårhufvud stå till hands som brukspatronen, hvilken låter inbilla sig, att han älskat henne i urminnes tider.
— Mamma, goda mamma, tala icke så! — stammade Maria. — Smäda icke Johanna; hon är så god, så älskvärd! Hon förbjöd mig att för brukspatronen nämna hennes namn, hon ville för mig, liksom för hela verlden, gömma sitt hjertas hemlighet; men hon rådde ju ej för att hon dånade, samt att jag då fick se ringen och porträttet?
— Dåningar, kära Maria, den, som tror på dem, skall vara så enfaldig som du och aldrig hafva sett qvinnolisten. Jo, nu skall hon blifva fru på Lundafors, fordra nyårsvisiter och främsta rummet, då du annars hade varit värdinna på det präktiga stället, och jag alldeles som hemma der!
— Min Gud, Hedda, hvart för din öfverilning dig? — sade prosten mera strängt än någonsin. — Huru kan du så villas af en misslyckad plan? Nog finner du, att icke brukspatronen är en passande man åt Maria. Tror du, att sällhet kan uppblomstra ur en så fullkomlig olikhet, så väl i ålder som uti allt annat? Man skall, som Johanna, från barndomen hafva vant sig vid Lemner, för att kunna älska det verkligt goda hos honom, utan att plågas af det stötande, det mindre bildade. Maria hade, äfven utan Johannas mellankomst, aldrig blifvit Lemners hustru. Jag talade alltid, så att han skulle förstå det; men hans inbillning och dina uppmuntringar gjorde honom döf för mina hänsyftningar. Hans villa gjorde mig ondt, och jag har med smärta motsett den stund, som genom ett »nej» skulle skingra den; ty jag eger verklig vänskap och aktning för honom. Nu har Maria varit ett slags orsak till hans lycka, och i det ögonblick, han skulle se sin plan omintetgjord, återfinner hans hjerta en verklig sällhet, vida skild från inbillning
