161
Sedan prosten äfven i detta fall lugnat honom, började han åter tala om sin Johanna, och, inkommen i detta ämne, blef han, på sitt sätt, vältalig.
Emellertid hade Maria all möda att lugna och blidka den uppretade modern. Hon bad, förestälde, gret, smekte; men allt syntes förgäfves. Hedda var denna gång outtröttlig i vrede och förebråelser. — Då öppnade Axel dörren, och Maria andades lättare.
Hvad i Guds namn står på? — utropade han, då han såg att något var å färde, och mamma omtalade händelsen, utvidgad och förhöjd genom många bitande anmärkningar.
— Nå, Gud vare lof, att den der tråkiga affären är slutad, hvilket både för Marias hjerta och allmänhetens omdöme verkligt oroat mig! — ntbrast Axel med liflig glädje.
— Hvad menar du, Axel? — frågade modern, med forskande blick på sin älskling.
— Intet annat, än den naturliga skugga, som faller på de föräldrar, hvilka för rikedom eller yttre glans vilja uppoffra sitt barns hjerta och sällhet; och, tro mig, mamma, att detta min mors misstag i omdöme om Marias lycka var nära att ohelga modersnamnet. Skulle jag då icke vara glad att se ett slut på allt detta, att se mammas allmänna aktning åter utan en fläck, att se Maria lugn, och få en fru på Lundafors, som kan göra huset trefligt och värden mindre löjlig, och hvilken icke blifvit ett beklagansvärdt offer för hans rikedomar, utan som af ren kärlek ville följa honom, om det vore till steniga Arabien?
Axels ord utöfvade sin vanliga allmagt öfver moderns hjerta; men då fråga blef om Lundafors, mulnade åter de ljusnade dragen. Axel begrep genast från hvad väderstreck molnet kom, och lät nu blåsa en annan vind.
— Nej, annan man skola vi ha åt vår Maria! — utbrast han och svängde om med systern. — Friare lära
