164
Trettonde kapitlet.
Söndagen efter brukspatronens besynnerliga besök i prestgården var en af dessa sköna septemberdagar, hvilka så ljuft inverka på själen och äro så välkomna, kanske just derför, att de komma som en skänk, icke som en fordran. En vårdag stämmer oss för glädje; en klar, vänlig höstdag för en ljuf tacksamhet.
Den dag, hvarom vi nu tala, ingaf dessa milda, ehuru ej sprittande känslor. Himlen var klar, och solen kastade sina upplifvande strålar på de ännu grönskande lunderna, der de få gulnade bladen gömde sig bland de friska syskongrupperna, liksom för att icke störa den solbelysta stunden med tanken på storm och förhärjelse. Det var liksom om naturen ännu en gång ville glädja menniskan, innan frost och störtskurar härjat och slutligen förhärjat hennes tjusande behag. Allt var så ljuft, så klart, så stilla, att man tyckte, att klocktonerna kallade icke blott till hjertats, utan äfven till naturens sabbat. Sådana voro åtminstone de känslor, hvilka sympatiskt uppfylde Axels och Marias själar, då de vid faderns sida vandrade den grönskande vägen till kyrkan.
Marias fromma hjerta längtade innerligt till herrans gårdar; ty det ville icke bli frid der inne. Hon längtade
