165
efter tempelsången, efter åsynen af det altare, der hon första gången saligt nedsjunkit, ostörd af stormar och lidelser. Der hoppades hon, att hennes oro skulle stillas, och fridsengeln åter flägta de hvita vingarne öfver hennes själ.
Maria hade ej missräknat sig. De första orgeltoner, som genombrusade det höga hvalfvet, smögo sig lugnande, likt Davids harpotoner, i hennes hjerta, och hon kände snart åter den svigtande Jacobsstegen räcka ända upp till fridslandet, hvars salighet i ljusa aningar omsväfvade hennes själ.
Gustaf var äfven i kyrkan. Han hade inkommit i Axels bänk några minuter sedan Axel dit inträdt. Vänligt helsade de båda ynglingarne hvar andra, ehuru kanske ej med den öppna hjertlighet som fordom.
Axel, som djupt gripits af det mörka bekymmer, som hvilade öfver Gustafs anletsdrag, satte sig så, att han obemärkt kunde beskåda honom, följde noga det vexlande eller snarare stigande uttrycket i hans anlete, och stadgades derigenom i sitt förut fattade beslut att upprigtigt utgjuta sitt hjerta för Gustaf och affordra honom hans hemlighet. Älskade han Alma, så ville han trösta honom, och, enligt majorens ord, intala honom hopp. Men huru skulle han kunna trösta Maria? Här blef det mörkt för Axels tanke; dock äfven för henne vore vissheten bäst.
Och hvilka voro de tankar, som uppfylde Gustaf? De voro mörkare än Axels; han var bedragen på lifvets skönaste sanning. Kärleken, som strålat för hans svärmande hjerta likt en himmelsk uppenbarelse, syntes honom nu en fallen engel, en mened, en lögn, och ändå jäfvade styrkan af hans egen känsla denna hårda dom och stod som försvararinna af kärlekens himlabörd. Och när han nu såg Maria, dessa fromma, rena drag, öfvergjutna af andakt och frid, icke var det hon, som bedragit honom på den sköna drömmen, och likväl — hon älskade en annan.
