166
— Du kommer väl hem med oss till middagen? — sade Axel hjertligt till Gustaf, då de voro utom kyrkdörren.
— Nej Axel, jag kan det ej; ty herrskapet skall fara bort i eftermiddag, och Alma bad mig komma hem och köra för henne.
— Då vågar jag icke bedja dig om en sådan försakelse, — svarade Axel, och blodet rusade upp till panna och kinder.
— Försakelse, Axel? — återtog Gustaf och fäste den klara blicken på Axels förändrade anletsdrag. — Hvad som är min största försakelse, känner du, och känner också säkert igen mig, då du ser mig föredraga denna.
Det gick omkring för Axels tankar. Svara kunde han ej och behöfde det icke heller; ty prosten och Maria stodo nu hos de begge ynglingarne.
— Käre Gustaf, — sade prosten och lade sin hand på dennes axel, — hvarför är du så osynlig i prestgården och låter oss sitta och vänta på dig? För Axels skull åtminstone, tänkte jag, att vi ofta skulle få se dig hos oss.
Gustaf hade icke sett de kommande. Hastigt vände han sig vid prostens vänliga helsning, och han hade möda att icke förråda hvad han kände.
Maria rodnade, såg ner, och Gustaf — huru uttydde han hennes förlägenhet?
— Nå, du kommer väl hem med oss? — fortfor prosten.
— Icke i dag, farbror.
— Och skälet?
— En resa med majorens, — invände Axel häftigt.
— Rigtigt! — menade Gustaf med ett eget leende.
— Vore Alma ett par år äldre, skulle jag säga, att det vore hon, som fastkedjat dig vid majorens. Nu kan jag icke förstå annat, än att du föredrar dem för de äldre vännerna.
