171
så lycklig; men jag vet ej hvilken svartalf, som insmög den mörka misstanken i min själ.
— Ja, Axel, jag älskar Maria med den renaste, varmaste, djupaste kärlek, som ännu brunnit i ett menskligt bröst, — genmälte Gustaf, och en helig eld strålade i det stora, mörka ögat; — men jag upprepar hvad jag nyss sade dig: denna känsla har uppfordrat sig sjelf till ett offer. Maria kan aldrig tillhöra mig! Huru skall jag, den fattige ynglingen, kunna bjuda henne på mitt lifs irrfärd? Nej, ett ljusare öde väntar henne, och det lär nu vara närmare än jag anat, — tillade han med dämpad smärta. — Se, Axel, derför dolde jag för dig min kärlek till din syster, derför antog jag den motbjudande platsen på Strålvik. Jag fruktade icke för mitt hjerta, dess öde var afgjordt; men det kunde ej gömma sitt qval. Jag fruktade Marias genkärlek, denna lifvets högsta lycksalighet, honom fruktade jag; ty jag kände mig ej nog stark att icke genom min ömhet tilldraga mig det varma oskuldsfulla hjertat. O, Axel, hvad jag lidit af den tanken att ej hafva fult bekämpat mig! Jag har ansett mig som störaren af det jungfruliga hjertats frid. Nu, sedan jag vet, att Maria älskar en annan, sedan jag sett hennes ögon dränkta i tårar vid afskedet från den lycklige — nu, Axel, du må veta allt, nu brinner en sjudande vulkan i mitt hjerta, och jag fruktar, att dess utbrott skall förhärja det lif, hvilket måste vara och är mig kärt för min mors skull. Axel, oaktadt ditt varma hjerta, skall du ej förstå hvad jag lider. Din lyckliga natur, der den ena känslan, ehuru öm och liflig, lätt aflöses af en annan, skall ej fullt fatta den djupa lidelse, som plågar min själ, — Gustaf sade detta med ett uttryck, hvaraf endast dessa djupa, exalterade lynnen äro mägtiga.
Hvarje ord hade inträngt i Axels bröst, och han, den lycklige, han skulle framföra sällhetsbudet till vännen. Han gjorde det, och såg med onämbar glädje, huru