172
vid hvarje ord molnet, som omtöcknat de härliga anletsdragen, allt mera skingrades, och huru de slutligen stodo klara och genomskinliga, likt källan, i hvilken vårhimlen speglar sig.
— Och ändå måste jag försaka henne! — inföll Gustaf, sedan Axel slutat med skildringen af Marias innerliga kärlek; — och nu skulle försakelsen vara skön, sedan jag vet, att Maria älskar mig, om icke förebråelsen, att hafva stört hennes lugn, straffande stode mellan mig och den sköna vissheten.
— Försaka henne och förspilla både hennes och din sällhet, det kan väl ej vara din mening? — utbrast Axel med förvåning. — Att nu genast anhålla om Marias hand, det anser äfven jag icke rätt; men att älska Maria, säga henne det och höra det ljufva återsvaret från hennes läppar, och att sedan lefva och arbeta för att ega henne, att i hopp och aning se den vänliga hyddan, der Marias famn väntar dig, detta, Gustaf, måtte du väl ej försaka för en falsk grannlagenhet, hvilken kanske skulle kosta både Maria och dig lifvets sällhet? Nej, Gustaf, gif Maria visshet, att du älskar henne, att du helgar henne ditt lif, och du skall få se, att glädje och lefnadslust skola åter spela i de friska ungdomsådrorna!
— Väck ej mina skönaste drömmar till ett så farligt skenlif; ty verklighet kunna de dock aldrig blifva! Maria, o, jag tviflar ej derpå, hon skulle vara nog öm och hängifven att skänka mig sin kärlek och tro; och ehuru jag med mitt lif ville köpa denna salighet, så vill jag dock ej köpa den med evig förebråelse. En tillstådd kärlek är för qvinnan vida mer allsmägtig, än den tysta, osagda, som brinner lik en Vesta-låga i själens djup. Hvad skulle Maria säga, då en annan, gynnad af föräldrar och yttre förhållanden, nedlade för henne ett varmt hjerta? Skulle hon då upptäcka den förbindelse, som hon, utan deras medvetande, ingått, och skulle jag då stå som en otacksam förstörare af deras sällhet; eller skulle Maria uppoffra sin
