179
Nu hade hon nyss lemnat kabinettet och intagit en stol i förmaket, der hon några ögonblick öfverlemnade sig åt på en gång ljufva och smärtande minnen. Ack, det var just på en sådan dag hon mottagit bekännelsen om Lemners kärlek!
— Nej, mitt herrskap, — utbrast moster Lovisa från soffan, der hon tagit plats jemte en enke-hennes nåd, stadens prostinna, gemla mormor och en rik landtfru, — nu sitter jag icke längre här borta i skymundan. Jag får ej alla dagar se utåt torget, och derför bör man nyttja det goda, så länge man har det. — Och oaktadt fru Landers' erinran, att man ej satt så väl på taburetterna som i soffan, tågade moster Lovisa af till fönstret, dit hon medförde snusdosan, glasögonen och ett sparadt sockerbröd.
Alla fruarne följde Lovisas exempel. Soffan blef tom, men fönstren och trakterna deromkring öfverfulla, och i detta ögonblick var det, som vi presenterade det gula tvåvåningshuset.
— Jag begriper icke, hvart allt bättre folk tagit vägen i dag? — sade fru Wendler, som, trots de nytorkade glasögonens klarhet, icke på hela torget kunnat upptäcka något annat än en sotare, en trasig gumma och en raglande bonde.
— Det kan icke vara några der nere, när vi alla äro församlade här, — svarade prostinnan leende.
— Nå, men herrskapet är för besynnerligt, som alltid vill göra vår stad till en så eländig håla. Här fins mycket folk i dag; men, mina damer, jag försäkrar, att torget skulle vara fullt, om de alla, som icke äro här, hade slagit sig ned derstädes.
— Ja, men nu var det blott fråga om så kalladt bättre folk, — invände prostinnan.
— Ja, det är just sådana jag menar, — och nu började Lovisa räkna upp en mängd, hvilka åtminstone icke bevisade, att hon var aristokratiskt sinnad. Sist kommo
