182
— En hygglig och rådig menniska, den der fru Winbom, — sade Lovisa förnöjd, och i korus instämde fruarne i berömmet.
Snart var budbärerskan återkommen, och så fort hon för de öfver hvar andra skrikande frågorna kunde göra sin röst gällande, berättade hon, att den resande vore en brukspatron, som begärt vackra rum, varmt thé och anvisning hvar handelsman Landers bodde.
— Nå, då är det väl det simplaste i verlden att skicka och bjuda honom hit på thé, — yttrade moster Lovisa.
— Nej, min söta fru Wendler, han skulle ej fatta mycken aktning för sin värdinna, om han funne henne springa med sqvaller, ty han satt i fönstret både när jag kom och gick.
— Nå, hur såg han ut? — ropade många på en gång.
— Ganska bra! han har min mans figur, fet och rödblommig; men han satt och såg på det här huset så allvarsamt, som om det varit en kyrka.
Fru Winboms ord hade med oförklarlig magt inträngt i Johannas hjerta. — Men hvarföre denna oro, denna bäfvan? tänkte hon, liksom för att jäfva de känslor, som ofrivilligt bemägtigade sig hennes själ. — Han kan det ej vara — nej, omöjligt! Och ändå öfverensstämmer ju hvarje ord med hans utseende, hans förhållande. En sådan beskrifning kan ju dock lämpas på tusende. — Ungefär så tänkte Johanna, men kunde ändå icke fullt bortvisa sin dunkla bäfvan, sin nästan omedvetna aning.
Théet var drucket, den vackra våningen upplyst och således rullgardinerna till tanternas och i synnerhet Lovisas innerliga förtret nedfälda, utan att hon innan dess återsett föremålet för sin längtan eller kunnat förmå Landers att efterskicka honom. Johanna hade gått in till ungdomen, der Rosa med akompanjemang af gitarr sjöng flera små täcka sånger.
