183
Musiken hade, i förening med dagens minnen och tilldragelser, djupt gripit Johannas själ; och när Rosa med sin klara, vackra röst begynte ett litet ljuft, melankoliskt stycke, der hvarje vers började med: »kom åter till mitt ömma, trogna hjerta,» då kunde icke Johanna längre tillbakahålla de frambrytande tårarne, och hon utgick sakta genom en tapetdörr och nedkom i sin kammare, som var belägen i nedra våningen. Här utbrusto de rika, instängda känslorna i en häftig gråt. Hon förebrådde sig, att hennes lugn så lätt kunde störas, och att hon icke var tacksam nog för allt det goda, Gud och menniskor gjort henne; men hon gret ändå.
— Ack, att jag finge gråta ut vid ett älskadt hjerta! — suckade hon, när de varma tårarne nedföllo på hennes eget klappande bröst.
Hon uppdrog porträttet, och nu var hon icke mera så så ensam, sedan hennes öga liksom fastvuxit vid denna kära, så ofta beskådade bild.
Så hade hon suttit några minuter, då hon hörde någon sakta vrida på låset.
— Farbror —, tänkte hon, borttorkade hastigt tårarne och skulle gömma porträttet, men afslet i brådskan den gamla nötta snodden, och porträttet nedföll på golfvet. Innan hon hann upptaga det samma, var dörren öppnad och igensluten.
Hon uppreste sig för att gå sin farbror till mötes, men sjönk med ett anskri tillbaka på soffan, och hvilade i samma ögonblick nästan sanslös i Lemners armar.
— Johanna! — utropade han så ömt, att man ej skulle tilltrott brukspatronens röst ett sådant uttryck, — Johanna! älskade Johanna! kan du förlåta mig!
Johanna svarade ej. Hon hade småningom vaknat till fullt eftersinnande, och hennes enda tanke var den att få dö i detta saliga, och som hon trodde, drömda ögonblick.
