185
ver ögonen, liksom för att se klarare; men synen blef ändå den samma.
— Hvad i Herrans namn tar du dig för, Johanna? — tänkte han, sedan han några sekunder, de älskande ovetande, åskådat dem, men visste icke, att han satt dessa tankar i ord.
Lemner såg upp, och Johanna gömde ansigtet i sina händer.
— Ödmjukaste tjenare, herr grosshandlare Landers! — utbrast brukspatronen på gående eller rättare bockande fot. — Mitt namn är Lemner. Jag vet genom Johanna, att herr grosshandlaren känner mitt namn och mitt förhållande till henne. Nu är jag här för att begära hennes hand af den, hvilken hon älskar liksom en far; och jag hoppas, när jag fått förklara allt, att denna sällhet icke skall vägras mig.
— Farbror, gode farbror! — stammade Johanna och smög sig till den förvånade gubbens bröst, — du, som varit min smärtas enda förtrogne, mottag också först underrättelsen om min sällhet, och välsigna din Johanna, du, min andre far! — fortfor hon och tryckte sig innerligt till Landers, som med faderlig ömhet slöt henne till sitt bröst.
— Ja, Gud välsigne dig, mitt goda barn! — svarade Landers, hjertligt rörd. — Jag vet väl icke ännu, huru allt hänger till sammans; men jag vet nog för att tacka Gud och tro er vara en god, redlig man, värdig en sådan hustru som Johanna, — tillade han och fattade hjertligt Lemners hand.
— Ja, vi skola min sann i afton dricka er förlofningsskål, — utbrast gubben, sedan han erhållit de önskade upplysningarne. — Jag tycker hvad alla tantfysionomierna der uppe skola blifva långa och gapande, när jag presenterar den okände brukspatronen Lemner såsom Johannas fästman.
