189
— Hvad i Guds namn, kröp fram?
— Jo, ingen mer och ingen mindre, än …
Fru Landers inträdde, och moster Lovisa måste göra punkt, ehuru tanternas ansigten voro långa som frågetecken?
— Nå, kära Fredrika, hvad ville den der främmande karlen? — frågade mormor.
— Hur vet mormor, att det var en främmande karl?
— Åh, det är det samma, hur jag vet det, — svarade gumman, som nu ihågkom förbudet; — men hvad ville han?
— Han ville tala vid Landers i en ganska vigtig affär.
— Men hvad hade du att göra med den?
— Ingenting; men …
— Han skulle hafva traktering, — fortsatte mormor. — Men huru kom det till, att han var i Johannas kammare?
— På kontoret är fullt af bönder, och Landers' rum fulla af cigarrök, och han har icke tid att gå upp.
— Se så, då få vi ej se honom! — utbrast Lovisa missnöjd, just som dörren öppnades, och Landers inträdde, åtföljd af de begge älskande.
— Brukspatron Lemner, mitt herrskap! sade Landers med oförstäld glädje.
— Min systerdotters blifvande man, — hviskade Lovisa med stolt belåtenhet till sin granne till höger och venster, sedan hon med den sötaste uppsyn helsat den kommande, och Landers tillade: — Och med den gladaste faderskänsla får jag anmäla honom hos er, mina damer, såsom min älskade Johannas fästman.
— Så kryp ej så långt bort, flicka, utan kom fram, så att alla tanterna få lyckönska dig! — fortsatte han gladt, och fattade den lyckliga, men förlägna Johannas hand. Men underrättelsen var så oväntad, så brådstörtad, att den hade förorsakat en allmän tystnad, och fruarne stodo orörliga som bildstoder. Slutligen, anförda af fru