192
Femtonde kapitlet.
De vilda höststormarne hade redan börjat sina härjningar kring Högadals lunder. De grönskande hvalfven voro glesa och gulnade, och under den mörka himlens svällande tårar nedböjde de sista blommorna sina bleka hufvuden, fälde de suckande asparne sina frosskyssta blad. Äfven till det inre af prestgården tycktes en frostvind smugit sig; ty öfver hans under alla årstider husliga solsken hvilade nu en tung dimma. Väl samlades, som vanligt i skymningen, den lilla förtroliga kretsen kring den vänliga brasan, der han tillbragt så mången treflig stund; men ehuru brasan flammade glad och sprakande som fordom, kunde hon dock icke fullt lifva glädjen.
Prostinnan kunde, oaktadt Axels alla bemödanden aldrig rätt trösta sig öfver förlusten af Lundafors och dess härlighet, i synnnerhet sedan hon af brukspatronen fått höra alla de dyrbara skänker, han ämnade ge sin fästmö på hennes lysningsdag, hvilken var utsatt till första söndagen i adventet. Maria, hvars kärlek nu upphunnit det klara medvetandet, som måste hafva visshet om återkärlek för att ej lefva ett martyrlif, eller ock veta sig obesvarad för att kunna beredas till den svåraste af alla försakelser, plågades af en ovisshet, som borttagit hjertats lugn. Gustaf
