194
Gustaf blef obeveklig. Han föregaf det giltiga skälet, att så väl hans egna studier som gossarnes undervisning skulle härvid komma att förlora.
Ingen hade kanske bättre än Gustaf behöft en akademisk kondition, och han hade utan skada för sig sjelf kunnat uppoffra tillräcklig tid åt gossarne, ty att till hälften uppfylla en sådan pligt, det tillät honom ej hans samvete; men då skulle han ju komma med gossarne till Strålvik, skulle der passera julen, och ju mera lockande denna frestelse syntes honom, desto mera uppbjöd han all sin kraft att besegra henne. För att slippa Axels böner och föreställningar, hade han icke för honom omtalat majorens önskan, förr än han gifvit ett bestämdt afslag.
Klockan var omkring elfva, då Axel anlände till Strålvik och tog vägen till flygeln. Gustafs rum hade vid Axels inträde det stökiga, otrefliga utseende, som alltid åtföljer en inpackning, den må vara huru ringa som helst. Dessutom, ehuru Gustafs garderob hvarken till mångfald eller elegans liknade ynglingars i allmänhet, så ersattes denna brist af böcker och ritapparater, hvilka öfver allt lågo utbredda på bord och stolar.
Harald och Otto voro outtröttliga att till Gustaf, som stod i midten af rummet framför en öppen kappsäck och en stor portfölj, frambära åtskilliga saker efter upprop.
Vid Axels ankomst upphörde arbetet, och Gustaf tillsade gossarne, att de nu kunde gå upp på sin kammare och leka; men då de med tårar bådo honom att få stanna qvar, kunde han ej neka dem det, ehuru gerna han önskat tala ensam med Axel.
Vännernas samtal rörde resan och afskedet, och inom några ögonblick började Otto storgråta.
— Gråt icke, Otto! — tröstade honom Harald, medan hans egna tårar nedrullade.
— Hvarföre gråter ni, mina små gossar? — frågade Gustaf med ömhet och gick till dem.
