197
trycka denna sanning i Haralds själ, utropade Otto: — Jag vet hvad vi skola göra! När jag är stygg, skall Harald rycka på remsan, och när han är det, skall jag göra så, och då bli vi nog beskedliga, när vi få se hur fula vi se ut, och att den vackra enageln är borta.
— Och se, huru ledsen herr Werther är! — utbrast Harald och kastade sig gråtande i Gustafs armar.
— Ja, jag skall minnas Gud och herr Werther, när jag vill bli stygg, — tillade han snyftande; — jag skall minnas … — och han kunde ej fortfara.
Gustaf tryckte med ömhet de små gossarne i sina armar, och upplyfte det tårfylda ögat, strålande af tacksamhet, till Honom, som låtit de frön, han nedsått i barnens själ, uppskjuta som grönskande, ehuru späd brådd.
Medan Gustaf, med tillhjelp af gossarne, fullbordade inpackningen, gick Axel upp i salongen för att tillbringa en stund med familjen; ty han hade lofvat Maria att tidigt på eftermiddagen vara till baka.
Sakta och med en underlig oro genomgick Axel den långa raden af praktfulla rum. Han såg ingen menniska, och till och med salongen var öde. Han stannade framför det öppna instrumentet, hvars uppslagna noter vittnade, att Alma nyligen lemnat det. — Hvad har hon sjungit? — tänkte Axel, och Bergs härliga »Fjerran» besvarade frågan. — Hvad tänkte då Alma; var det …
Ett sakta buller från den till hälften tillslutna kabinettsdörren störde hans tankegång.
Med ett par steg och en böjning på hufvudet kunde hans blick intränga i det lilla rummet.
Hans aning hade ej bedragit honom: Alma satt der, sysselsatt att skrifva.
Några ögonblick betraktade han den ljufva, lutande gestalten. Hon höjde hufvudet och bortsköt de öfversvallande lockarne, ty Almas rika, mörkbruna hår föll ännu fritt och obundet kring hals och skuldror, och började att högt, ehuru med svag röst, uppläsa det fulländade brefvet.
