202
en åt sitt håll; och som Axel genast efter sin hemkomst försvunnit, så blef Maria ensam i salen, och derför gick äfven hon upp på sin kammare.
Dit inkommen, framtog hon en plånbok, hvilken hon, som ersättning för det till brukspatronen lemnade cigarrfodralet, sytt åt Gustaf, och som med dagens post hemkommit från Stockholm, der den erhållit sin bronsfärgade omklädnad.
Plånboken var mer än vanligt vacker. Maria såg det och kände fröjd midt i den djupa smärtan.
— Om jag kunde skrifva något uti den, — tänkte Maria och kände denna frestelse, så vanlig och så farlig för de qvinliga naturer, hvilka ega varm känsla och glödande inbillning. Kärleken ger dem tröst, och ur de första vanliga rimmen »hjerta» och »smärta framstå ofta tankar så rika och djupa, att de kunna kallas ren poesi.
Maria skref; men rimsluten stodo kalla och långa med sin vänskap, sin tacksamhet. All färg hade förbleknat; beräkningens cirkel hade jemnat och isat dem.
— Nej, något så platt lemnar jag ej åt Gustaf, — sade hon och tog sin tillflykt till känslans bilderspråk. Nu var idéen djup, språket flödande, och ändå var allt så enkelt och barnsligt rent.
— Ack, det är för mycket, det går ej an; men det är så vackert, så innerligt och der står ju hvarken kärlek eller älska? Men det är ju ändå bara kärlek och älska, — svarade hon sig sjelf, djupt nedstämd, just som hon hörde någon nedgå för trappan.
— Var det Gustaf? — tänkte Maria. — Ack, jag måste veta hvad hans mor skrifver! — och så glömde hon sin misslyckade poesi för denna ömma längtan.
Hon trädde ut ur sin kammare; men innan hon gick ned i salen för att finna Gustaf, ville hon se, om Axel vore i sitt rum. Hon hade sett honom så ovanligt dyster vid sin hemkomst från Strålvik; hon hoppades genom sin
