204
De ömmaste strängarne i Gustafs själ voro anslagna och klingade der i djupa toner. Gustaf hörde dem, och hans kraft var bruten. Tid, verld, föresatser, allt var förgätet.
— Maria, älskade, dyra Maria! — utropade han och nedkastade sig för hennes fötter, i det han till sina glödande läppar förde hennes darrande hand. — O, Maria, i detta ögonblick fattar jag det oändliga, känner, att man i sekunden kan genomlefva mera än en lifslängd.
Maria kunde ej svara; det svindlade för hennes tankar. Det var liksom hon inblickat i en öppnad himmel, och det sköna, jungfruliga anletet återspeglade också en himmelsk salighet.
— Förstår du mig, Maria? — frågade slutligen Gustaf, och rösten susade likt en andesång.
— O ja, hafva vi icke alltid förstått hvar andra, Gustaf? — hviskade Maria med hela själens hängifvenhet. — Men sätt dig hos mig, Gustaf, — hviskade hon, liksom hon nu först bemärkt, att han hvilade för hennes fötter.
— Ack, du älskar mig, Maria? — frågade Gustaf med strålande öga. Maria svarade icke; men hennes hufvud sjönk sakta ned mot den älskade ynglingens bröst, och månen utbredde sin strålflod kring de lyckliga, hvilkas sammangjutna själar nu firade lifvets högtidsstund, en stund, hvilken, lik en evighetens aning, genombäfvar hjertat.
— Men din mors bref, Gustaf! — hviskade slutligen Maria.
— Dyra, goda Maria! — utbrast Gufstaf och var åter färdig att sjunka till hennes fötter, — om det är möjligt, gör du mig lyckligare genom din kärlek för min mor, än genom din kärlek till mig! O, hvad hon skall älska, hvad hon skall välsigna dig för hennes Gustafs sällhet! Det ligger en slägtskap mellan edra själar, som
