205
från början dragit mitt hjerta till dig; och så älskar jag min mor, Maria, att all den ljufva sympati, jag upptäckt mellan våra hjertan, hänför jag alltid till henne, af hvilken jag ärft det bästa i mitt väsen.
Nu uppläste Gustaf den älskade moderns bref, och vi vilja med Maria lyssna till dess innehåll, ehuru vi säkert icke kunna fatta de känslor, som de enkla raderna, den af sonlig kärlek darrande rösten, med hvilken de upplästes, väckte i Marias hjerta.
»Dyre, älskade Gustaf!
Du har länge fått vänta på bref från mig, och bland de bekymmer, som upptagit denna mellantid, har denna ditt hjertas ouppfylda längtan ömmast oroat min själ; och nu, mitt älskade barn, blir ersättningen för denna långa väntan endast en sorglig skildring af de hinder, som förorsakat den samma. Men man skall ej oroas öfver stormen, sedan han bytt sig i ett stilla lugn; man skall blott minnas honom för att vara tacksam, rätt tacksam mot Gud, som åter låter solen skina.
Mitt alltid svaga bröst har, som du hört af mitt förra bref, den senare delen af sommaren varit svagare än vanligt, och jag hade för fjorton dagar sedan det svåraste anfall, jag haft sedan din fars död.
Jag var nöjd att lemna verlden; ty försoningsnåden genomträngde mina synders moln. Jag fruktade intet, men hoppades allt. I min själ var ljus och frid; likväl längtade jag att ännu en gång se ditt öga, höra din röst, ännu en gång tacka dig för lifvets glädje och ännu en gång välsigna dig. Jag önskade detta ändå mera för din än min skull; mig väntade fröjder, högre än din omfamning, och jag gick till det land, der moderskärleken brinner heligare i ett oförvissnadt bröst; men du skulle stå qvar, ensam qvar på den tomma jorden, ensam med de mörka runor, som förkunnat dig din mors död, utan att
