206
ega minnet af hennes döende välsignelse. De små, värnlösa englar, som gråtande omgåfvo min säng, dessa din systers så älskade barn, utgjorde mången gång mitt hjertas djupa bekymmer; men jag lemnade dem till de faderlösas fader, och jag trodde, ehuru jag icke såg.
Ack, min gode, älskade Gustaf, du min tröst, min glädje! Hvad det är ljuft att böja sig under den gode vårdarens vilja, att dö sig sjelf och lefva honom! När jag trodde honom kalla mig hem, fröjdade mig budet; nu, då jag tror, att han vill, att jag ännu skall dröja, tackar jag honom derför. Jag tackar Gud, som lät mig lefva hos din systers barn, som lät mig lefva för att ännu en gång tala om hans kärlek med min Gustaf.
Jag hade icke velat säga dig, att jag varit så sjuk; men det är bäst, att min underrättelse förekommer andras. Du ser då, att det onda är bättre. Näst Gud, hafva vi att tacka vår gamla Anna för min räddning. Hon var och är outtröttlig i ömhet och ansträngning. Hon vederqvickte min själ med de oförgängliga skatter, hon hemtat i den eviga vishetsboken, och min kroppsliga varelse med de ömmaste omsorger. När alla tycktes öfvergifva mig, stod hon qvar. Ack, Gustaf, hvad är bildning, rikedom, börd? Endast arma tröstare mot den rena, varma menniskokärlek, denna sanna gudsfruktan, hvilken är hög i sin enkelhet och verksam i sin handling, som visar, att den store mästaren ännu har sina lärjungar på jorden.
Jag får icke glömma att säga dig, att den hemlighetsfulla handen blifvit mig räckt för andra gången, men hemlighetsfull som den första. Samma stil, samma sigill, endast den skilnaden, gåfvan denna gång var en half gång större än den första. Det var manna i öknen, och jag är viss, att Tegnérs af dig så omtyckta ord kunna lämpas på den okände: »Desto mera du delar med dig, desto mera har du qvar».
