207
Nu börjar åter ditt akademiska sträfvande, och med hvad börjar du det? Med brist, försakelse och Axels godhet. Du sände mig ju det, hvarmed du kunnat uppfylla månget behof, och ändå har du förbjudit mig att tala derom. Men, min Gustaf, hvarföre dessa uppoffringar? Du vet ej huru de smärta min själ, på samma gång som jag tackar himlen för din kärlek, ditt goda hjerta. Men du gaf mig en gång ett svar, hvilket i sådana stunder så ofta tröstat mig. Det är många år sedan. Ack ja, det var när du skulle intagas på gymnasium, och jag, i sorgen öfver min fattigdom, under tårar utbrast, då jag såg allt fattas dig: — Ack, de lyckliga mödrar, som kunna gifva sina söner allt, ja, mer än allt hvad de behöfva!
— Ack, mamma, de äro ej lyckligare än du, — svarade du och kastade dig kärleksfullt i mina armar; — ty de mödrar, som kunna lemna sina barn det jordiska öfverflödet, gifva dem säkert icke så många och så varma förböner, icke så innerlig gudsfruktan som du gifvit din Gustaf! — Och i denna stund var jag den lyckligaste, den rikaste mor, som någonsin slutit ett älskadt barn till sitt hjerta. Ja, jag är det ännu, hvarje gång jag tänker på dessa dina ord. Ja, Gud välsigne dig, min ende, älskade son! Jag vet, att din lön skall varda stor, om du aldrig öfvergifver den goda vägen. När behofven och bekymren trycka dig, så mins Tobiæ ord till sin son: — Vi äro väl fattige; men vi få mycket godt om vi frukta Gud. — Och nu farväl, min dyre Gustaf! Helsa hjertligt de goda Sylvéns; tacka dem för all godhet mot dig. Helsa särskildt Axel! Han delar med dig mina böner och mitt hjerta. Säkert är det för hans skull, som Maria så ofta framstår för min själ, och som jag äfven under sömnen ser henne. Jag törs ej tänka på julen, ty jag vet, att du ej kan fira denna högtid i min hydda; men du ville det, och denna tanke skall blifva min jordiska julfröjd. Ännu en gång, måtte Gud välsigna dig, och det gör han, om du står fast i bön och renhet.»
