211
I skygd af höga, ehuru nu aflöfvade träd stod ett vackert tvåvånings hus med sina tvenne symmetriska flyglar, sin timsten midt på gården och det gamla, i sten inhuggna von Blixtska vapnet öfver förstuguporten.
Klara ljuslågor utströmma från den öfra våningens höga fönster. Ett oupphörligt springande i trappor och förstugor tillkännager en afton af mer än vanlig betydelse; och känna vi nu det från alla rum utströmmande lackoset och lyssna till de mer och mindre lyckade rimsluten, och se vi slutligen den höga korgen, der alla dessa snillets offerlågor samlat sig, så förstå vi, att det är julafton, en sådan julafton, som firas i den rikes boning. Vi hafva alla sett eller hört omtalas en sådan. Mången af oss har utgjort en af den leende taflans ljuspunkter, andra någon af dess skuggor. Nog af, vi hafva alla aning om en sådan, och månne vi icke medgifva, att högre, renare jufröjd ofta gästar under det torftäckta taket, i den låga hyddan, der brasan är upplysningen och bibeln bordets enda prydnad?
Djupt ned i dalen låg en enslig stilla boning, öfver hvilken himlen tycktes gjutit sin frid. En hög furubeklädd kulle skyddade henne från baksidan för hafvets stormar, och från andra sidan utsträckte sig den leende dalen med sin vexlande rikedom. Der glimmade inga kronor, der märktes ingen stojande julglädje, der vexlades inga hemlighetsfulla blickar; men allt syntes der invigdt till ett heligt firande af en högre julfröjd, till ett stilla instämmande i englarnes fridsång öfver jorden. I ett litet fyrkantigt rum, der den enkla, men snygga möbleringen tycktes tillkännagifva ett slags allehanda, och hvars förnämsta prydnad utgjordes af några oljefärgstaflor, satt ett äldre fruntimmer. Framför soffan, hvilken, ehuru gammalmodig, tycktes hafva tillhört ett präktigare hus, stod ett bord med ett ensamt ljus och några böcker. Fruntimrets händer hvilade på den henne närmast liggande uppslagna bibeln, och det högblå ögat log ljuft och fridfullt.
