219
den lycksalige Gustaf, sjönk i samma ögonblick i den trogna, hulda famnen.
Redan hade återseendet firat sina ljufva ögonblick. Känslorna egde ord, modern kunde fråga, sonen svara, barnen hade äfven fått del af Gustafs smekningar; i synnerhet den ljuslockiga Rosa hade länge hvilat vid Gustafs hjerta, ty »hon var lik, jag vet väl hvem».
Äfven gamla Anna, som, stolt öfver sin uppfylda profetia, ihälde den sibylliska koppen, hade åter fått sig en hjertlig omfamning. — Ja, som en engel kom han då hit, — utbrast Anna; — ty farstudörra va då stängd, och innan ja visste olet å, så sto han midt för mej på köksgolfvet.
Gustaf försäkrade väl, att dörren icke var stängd, endast tillskjuten; men Anna hade sin tro.
— Ditt inträdande genom dörren synes mig mindre öfvernaturligt än din resa, hvars orsak och möjlighet jag ej kan ana, — sade modern, hvilken, för att göra Anna till viljes, måste dricka en half kopp thé på bit.
— Förklaringen är lätt, mamma, — svarade Gustaf. — Gud, som ville skänka oss den glädjen att fira denna högtid till sammans, utsåg ett oförmodadt medel.
— Kära, söta, vackra herr Gustaf, tig en lita smula, så får jag höra på. Ja ska bara titta i spiseln.
Anna var återkommen, och Gustaf började:
— Sedan jag lemnat mammas sista bref på posten, öfverföll mig en djup oro, en obeskriflig längtan efter modershjertat och modershyddan. Axel hade samma dag lemnat Upsala för att resa till sitt trefliga hem. Allt syntes mig så tomt och öde i Guds sköna verld, och jag började ångra att ej hafva följt med Axel.
— Jag vandrade länge på de nu mera icke så studentuppfylda gatorna; de flesta hade rest och voro på vägen till ett hem. Hvarje tanke ökade min oro, och jag kunde ej få frid i hjertat. I denna sinnesstämning vandrade jag hem och flydde till bönen och den kära modersbilden, och
