220
det blef lugnt, om icke ljust i själen. Morgonen derpå väcktes jag tidigt af en röst, hvilken jag icke icke kände. Det var Edvard Brenner, som efter trenne års utländsk resa nu återvändt till sitt fädernesland och dagen förut till Upsala, samt ville, om det var möjligt, hinna hem till julen. Alla studenter från Tjust voro hemresta, och han ville icke företaga resan utan sällskap. Han önskade derföre, att jag skulle åtfölja honom, utan att deltaga i resans utgifter. Jag antog anbudet darrande af glädje. Resan har gått väl, och vi hafva begge upphunnit hennes mål.
— Gud välsigne Edvard, som fört dig till mitt hjerta! — utbrast fru Helena och slöt Gustaf åter i sina armar. Ja, Guds vägar ä ändå underliga; men goa ä di, hvart di bär, — invände Anna.
— Ja, i synnerhet när de bära hem, — tillade Gustaf leende.
— Ja, men Herre Gud, te så olika hem ni båa ha kommit. Der oppe på herrgåln, der ä annan julafton, der.
— Ja, i sanning, Anna, olika äro våra hem, och deri ligger just en af hemmets skönaste egenskaper, att hvar och en finner sitt trefligast, äfven den, som icke eger ett så fridfullt och kärt hem som jag, — svarade Gustaf med nästan heligt uttryck.
— Om ja' vet hvar herr Gustaf ska' ligga, — mumlade Anna på vägen till köket. — Ingen kan lägga honom i hans lilla kammarhåla, som icke har varit eldad i år.
— Ack, om jag finge bjuda herr Gustaf på min säng! Kläderna ä varma, och lakanet, som ska' på i qväll, ligger på muren.
Barnen hade, genom Gustafs ankomst, den glädjen att se sitt julbord förskönadt genom några nätta småsaker, hvaribland en liten bok med gravyrer mest fröjdade dem. Fru Werther fick också sitt lilla bibliotek tillökt med en härlig andaktsbok; och gamla Annas sista arbete, sedan det lilla köket åter var städadt och helgdagsprydt,
