222
Sjuttonde kapitlet.
Detta kapitel må afhandla fröken Lena, såsom gamla Anna på söndagsspråket ibland kallade fru Werther.
Att hon sett bättre, åtminstone mera lysande dagar, det ana vi redan. Dessutom har ju Anna omtalat, att hon egt julgran och julbord, en hennes nåd till mor och en lagman till far; men hon har icke berättat för oss, huru fru Helena från det forna öfverflödet blifvit bragt till den fattigdom, att hon nu icke hade annat hem än den låga hydda, som hennes far förordnat till lifstidsgåfva åt den goda gumman. Genom en kort berättelse härom skola vi bättre förstå det lugn, som hvilar öfver hela hennes varelse: vi skola inse, att det är återskenet af lidandets och det kristliga tålamodets martyrkrona.
Missnöjd med politik och hufvudstad, hade den ädle och redlige lagman von Blixt, vid slutet af sjuttonhundraåttiotalet, dragit sig undan de stockholmska kabalerna och återvändt till sin hembygd, det lockande Tjust, der han efter sin far ärft det täcka, nybygda Ekdala.
Lagman v. Blixt, ehuru icke i lifvets första blomma, var dock, hvad alla flickor kallade honom, en intagande, vacker karl. Bland de många Tjustflickorna valde han snart den enda, som för honom var tjusande, och efter ett
