224
Emellertid försvann tiden; men Anna, ehuru mycket hon älskade barn och ehuru hon kunde vårda dem och kallade sina gossar Gerhard och sina flickor Helena, såg dock aldrig någon af dem upplefva ett år, medan hennes lilla älskling på Ekdala stod skön och härlig, lik en rosenknopp, med hvarje soluppgång allt mer och mer rodnande och utvecklad.
Efter lagmannens afsigt uppfostrades begge hans barn i föräldrahuset. Han hade sjelf blifvit så uppfostrad.
Gerhards anlag voro rika och lofvande; men han saknade icke heller de starka passioner, hvilka icke sällan tillhöra dem. Hans lärare, en kunskapsfull, redlig magister, af ett kallt, flegmatiskt lynne, kunde ej följa sin discipels sväfvande utflykter, och förstod således icke alla dess farliga irrgångar, utan sade helt lugnt, då modern med oro talade derom: — Jag försäkrar hennes nåd, att det der förgår med pojkåren. När han kommer till Upsala, är det jemt slut. — Modern trodde på magisterns menniskokännedom, och återvände för ögonblicket lugnad till Helenas undervisning, hvilken hon sjelf besörjde.
Lagmanskan v. Blixt hade mottagit en, efter den tidens fordringar, ovanligt god uppfostran. Hon egde verkliga talanger, ehuru icke så mångsidiga, som de halfva filosofiekanditater, hvilka nu utgå från Stockholms moderna läroanstalter.
Helena lärde allt med lätthet och glädje, och hvarje undervisningstimme var för den moderliga lärarinnan och den dotterliga lärjungen en högtidsstund, som innerligare sammanknöt deras hjertan.
Helena var fjorton, Gerhard sjutton år, då magistern lemnade Ekdala för att tillträda ett regalt pastorat, för hvilket han nu hade att tacka en informatorsbefattning i ett grefligt hus.
Direkt från Upsala anlände nu en annan med frisk lagerkrans och friskt, intagande utseende. Han förstod
