19
kan visa mig maken, — sade hon och höjde hufvudet; — men, tillade hon med sänkt hufvud och röst, — ’om du högmodas öfver dina barn, så byter glädjen sig i tårar’, sade Sylvén i morse, och Gud bevare mig att få sorg af dem! — suckade hon och ingick tankfull i salen.
— Är icke Maria söt? — Denna fråga gjorde Axel till Gustaf, då de begge vännerna, på vägen till kyrkan, kommit eller dragit sig några steg efter henne.
— Tror du icke, att jag sjelf kan upptäcka det utan desa beständiga uppmaningar, hvilka göra, att jag vore färdig förneka denna sanning? — svarade Gustaf nästan häftigt. — Tro mig, jag eger nog skönhetssinne för att finna Maria förtjusande, — tillade han med förändrad röst och fäste en lång blick på Maria, som i det samma vände sig om, ty de voro vid kyrkdörren. Samtalet kunde således ej fortsättas, ehuru de må hända i tankarne gjorde det.
Klockan ett skedde afresan till Strålvik. Axel körde den nya kaleschen, hvilken, till fru Sylvéns stora förnöjelse, för första gången skulle förevisas på herrgården. Föräldrarne hade intagit högsätet, Gustaf åkte bredvid Axel, och Maria satt baklänges, ehuru hennes lilla hufvud kunde sägas åka rättfram, ty det var under oupphörliga samtal vändt åt Axel.
— Se, der äro de, och Axel på kusksätet, — utbrast med liflig glädje den fjortonåriga Alma, hvilken från ett fönster i salongen på Strålvik upptäckt den länge väntade vagnen.
Som en blixt ilade hon ned, innan ännu modern, hvilken från soffan nådigt samtalde med komministerns fru, der hon fått sin plats så nära kakelugnen som om det varit den kallaste juldag, hann fatta hennes utrop och försvinnande.
Fru Ringman, som af hela sitt hjerta önskade sällskapets förökande och således uppmärksamt lyssnade till Almas ord, förstod, att kyrkoherdens anländt, och underrättade genast hennes nåd derom.
