227
nästan allt, hvad Anna medfört från Ekdala. Anna hade dock aldrig klagat, utan i arbete och tålamod burit sin fattigdom.
— Ack, han va' jemt så go' ve mej, och kalla mej alltid si' vackra Anna! — klagade den sörjande enkan och ville icke låta trösta sig, ehuru lagmannens och Helena gjorde allt att lugna henne, och genast togo henne till Ekdala; men lagmannen ville icke, att hon, som så länge varit van vid ett eget hem, nu skulle sakna det. Derföre uppbygdes nära herrgården åt Anna en liten byggning, hvilken, i hvars hand egendomen än måtte komma, skulle till Annas död tillhöra henne, tillika med vissa tunnor säd, foder åt en ko och några får, jemte en liten täppa till potatisiand, m. m. Ack, icke kunde den gode lagmannen föreställa sig, att hans dotter skulle så i synlig måtto uppbära välsignelsen af hans godhet mot Anna!
Det lilla huset bestod af kök och tvenne små rum. Det mellersta kallades fröken Lenas, och der tillbringade också Helena mången stund med den vänliga Anna och den enkla, men sköna tröst, som denna sökte ingjuta i sin älsklings bedröfvade hjerta. Anna var också hennes enda förtrogna. Med henne taiade hon om Werther. Ack, det var så ljuft; ty äfven Anna förgudade honom på sitt sätt, emedan han var en Guds man, och en sådan karl på sin predikstol hade Anna aldrig hört.
Detta allt var näring för Helenas känsla, hvilken, då den stigit till en farlig höjd, lugnades med Annas ord: — Hvad Gud vill ha fram, kan ingen förhindra, icke högfäla en gång.
Föräldrarne talade aldrig med Helena om Werther. De ansågo det rättast, och så var det väl äfven; men de insågo, att ungdomsglädjen icke som fordom trifdes hos det älskade barnet. De hoppades dock på tiden. De hade sett så många af hans underkurer; så mycket mera kunde de i detta fall hoppas, som Helena aldrig återsåg Werther;
