228
ty ehurn han var skollärare i W—, hade han dock aldrig besökt Ekdala, sedan han lemnat det.
Så stodo affärerna, då ett bref anlände från Gerhard, hvilken nu snart borde hemkomma från Upsala. Han skref, att han icke kunde lemna staden, förrän lagmannen skickat honom en större angifven summa, med hvilken han finge betala sina skulder.
— Gud tröste mig för den gossen! — utbrast fadern, vandrande med häftiga steg fram och åter på golfvet. — Jag har ju i hvarje bref skickat honom penningar, och nu fordrar han en sådan summa! Ack, att jag icke följde ditt råd, min gumma! — tillade han, vänd till sin gråtande hustru, hvilken på allt sätt sökte trösta honom.
Penningar skickades, Gerhard kom hem, men var icke mer den samme Gerhard. Hemmets stilla nöjen hade för honom förlorat allt behag. Han trifdes nu blott i bullrande sällskap, bland yra tidsfördrif. Fadern förebrådde, modern bad, talade om Gud och sitt hjertas bekymmer. Han veknade, lofvade och reste ångrande med många välsignelser följande hösten åter till Upsala; men der blef han snart den samme, blef värre, kostade fadern penningar, modern tårar, och hörde inom ett år till de beklagansvärda, om hvilka man icke kan hoppas en återgång.
Lagmannen var icke egentligen rik. Gerhard hade kostat honom mycket. Han ville skydda sitt namns heder, hade derför betalt sonens skulder, och sjelf råkat i skuld, och för att fullkomna det onda, måste han äfven betala en stor borgensumma för en af sina vänner. Ekdala intecknades, och Anna sade, att »gråa här äro en hederskrona; men nådi' lagman har fått sina utå' sorg.» Lagmanskan fick svaga ögon och svag helsa, och Helena tänkte mindre på Werther; ty den olycklige, alltid lika älskade brodern, de arma föräldrarne, upptogo hennes tankar.
Så såg det nu ut på Ekdala, detta glädjens forna hemvist; men tiden framskred äfven der. Gerhard hade ej på länge varit hemma; ty fadern hade bestämdt afsagt
