230
men detta varade icke länge. Gerhard återvände snart till sitt forna lefnadssätt, begagnade moderns namn, dels genom böner erhållet, dels henne ovetande efterapadt, och inom trenne år var deras lilla förmögenhet nästan förstörd.
Vid denna tid återkom Werther från Amerika, der han utbredt evangelii ljus. Huru mycket hade icke förändrats under hans femåriga frånvaro! Mycket, nästan allt, utom hans eget ädla, trogna hjerta.
Nu vågade han uppsöka den älskade familjen; de voro fattiga; af de forna vännerna stodo få qvar. Han såg Helena, och på hennes kind uppspirade en blyg hjertros. Deras blickar möttes; de förnyade det heliga, med ord aldrig utsagda förbundet, och inom ett år hemförde han den älskade, ehuru icke som fordom strålande Helena till en treflig prestgård, der han blifvit utnämd till pastor.
Gerhard reste ut, för att, som han sjelf sade, aldrig komma igen. Deruti sade han sant; ty ingen hade sedan dess sett eller hört något af honom.
Modern flyttade till Helena och skulle säkert i Werthers sonliga ömhet och kärlek glömt Gerhard, om modershjertat någonsin kunde glömma.
Nu var Helena lycklig, och Werther var det om möjligt i ännu högre grad. Deras hem var fridens och glädjens boning, och ingen kunde i den enkla, nyttiga husmodern se den för ett annat lefnadssätt uppfödda fröken, om icke i det drag af ädel värdighet, som aldrig lemnade henne, ej en gång i de mest husliga förrättningar.
— Ack, att den fröken kunde bli så gemen! — sade bondgummorna, då de med den i en halsduk inknutna ostkakan anlände till prestgården och der af Helena mottogo tacksägelser och traktering.
— Hvad Gud vill ha fram, kan ingen förhindra, icke högfäla en gång, — sade nu Anna, som var bland de mest välkomna gästerna i Werthers hus, der, Gud vet hur det kom till, den goda Anna ofta klagade öfver för starkt
