232
herden drunknat, »ty hans ögonbryn va' visst ett halft qvarter ifrån hvar andra».
Det dröjde länge innan Helena kunde höja sin själ ur det mörker, i hvilket hennes mans död försänkt henne, men hvad förmår icke fadershjertat öfver de goda barnen? Helena blef lugn, hon såg himlen, ehuru genom tårar.
Gustaf, så kallade hon efter fadern sitt barn, tycktes hon älska framför allt annat i verlden. — Han skall i min kärlek ega äfven sin fars, — sade hon och tryckte honom gråtande till sitt hjerta.
Nådåren voro förbi, och den lilla familjen bodde åter i W—, der de uti arbete och knapphet lefde ett fridfullt, ehuru ensligt lif. Gustaf, den så älskade sonen, utgjorde på en gång modershjertats högsta glädje och högsta bekymmer. Hans anlag utvecklades med förvånande rikedom och hastighet; men ingen fader ledde dem, och hvarifrån taga medel till en sådan uppfostran, som de tycktes fordra? För Gerhardina sörjde hon mindre; hon var glad och arbetsam och kunde af sin mor få lära allt, hvad hon behöfde. Hon skulle ej ut i verlden; modershyddan var hennes verld; hon var ej lysande, ej stor, men hon var lugn och trygg. Så tänkte Helena.
Vid tolf års ålder hade Gustaf genomgått W—s skola. Mången vaka och månget ömt bekymmer hade denna tid kostat Helena; men det var så ljuft att arbeta för den älskade sonen, som endast tycktes lefva af kärlek och tacksamhet för sin mor.
Nu kom en svårare tid; han skulle intagas på gymnasium. Mormor sålde sina gylne skospännen, Gerhardina knypplade spetsar och sålde, och Gustaf målade taflor, hvilka de forna kamraterna af honom köpte för en obetydlighet.
Med mycken ansträngning och bön var nu allt i ordning för resan, böcker, kläder, matvaror; och den ståtlige, älskvärde gossen stod färdig att för första gången lemna sin moders hem.
