233
Gamla Anna var nu kommen att säga sin lille, käre Gustaf farväl, och oförmärkt stack hon i hans hand tvenne blanka riksdalrar.
— Tyst! tyst! döm ska' han ha för sin egen räkning. Di ha vatt morfars, — svarade hon, när gossen högt utropade sin tacksamhet. — Jag tänkte alltid, att, om fröken Lena skulle få en son, så skulle han ha döm, när han skulle på gömnassum.
— Sörj icke, mamma! Följa mig icke Gud och mammas böner öfver allt; huru skulle jag då kunna göra något ondt? — sade den kärleksrike gossen, då han i afskedsstunden hvilade i den älskade moderns armar; och Helenas saknad bytte sig i en helig tacksamhet till Gud, som gifvit henne ett sådant barn.
Gustaf utmärkte sig snart hos sina nya lärare, antogs som informator i ett borgarhus, och kunde på trenne år icke återse sin hembygd. Modern tackade derför Gud, ehuru hon ömt längtade att återse sin Gustaf — Han har helsan, uppför sig väl och skrifver i hvarje månad; kan jag då vara nog tacksam! — tänkte hon.
Gustafs gymnasiitid var förfluten, och han stod färdig att med utmärkt vackra betyg begifva sig till universitetet Stackars Gustaf! han måste uppoffra ett helt år af den dyrbara tiden, för att skaffa sig medel till sitt vistande i Upsala; ty han hade nu beslutat sig att studera medicin, och ville således qvarblifva derstädes under en längre tid. Helenas lilla kapital var nästan slut, mormor orkade icke mera arbeta, och fattigdomen, den bleka gästen, trängde sig allt djupare in i fru Werthers boning, som nu sammanträngt sig til ett enda rum.
Till allas glädje erhöll Gustaf en kondition nära W—, och Helena hade den fröjden att ofta se den så allmänt älskade ynglingen. Hans fyra- och sexskillingstaflor hade nu bytt sig i verkliga konststycken, och de stunder, som ej upptogos af vetenskaper, deiades mellan penseln och den kära flöjten.
