235
kunde hon vända sig. Slutligen ihågkom hon egaren af Ekdala. Han hade, då Helena lemnat det, lofvat vara hennes vän och hjelpare, om hon skulle komma i någon förlägenhet. Hon hade sedan aldrig hört af honom; men hon hade icke heller sökt honom. Hon kände de många förbindelser, i hvilka han stått till hennes far; hon tänkte på hans löften, och — han skulle hjelpa.
Hon begaf sig derför till sitt forna hem, men blef afvisad med ohöflighet och smädelser.
Med sårad, ädel värdighet och djupt krossadt hjerta lemnade hon det ställe, der hon fordom sett så mången olyckligs tårar aftorkade, och der hon sjelf så ofta varit den hugsvalande engeln. Heta voro de droppar, som nedföllo på hennes kind under vägen till Annas boning; men der lugnades åter hennes själ, och hon bad: — Herre, förlåt dem!
När Anna vid återkomsten från den lilla ladugården såg fru Helena vänlig och nöjd, upptäckte dock hon, som kände hennes ärende till Brenner, att hon gråtit.
— Aldrig i veriden får fröken Lena gråta för den der elaka menniskans skull! — utbrast gumman och kysste fru Werthers hand. — Han har sitt go'a här; vårt kommer. Gud har så mycket gifvet, som ogifvet. Nog ska' herr Gustaf te Öppsala ändå. Ja, dä ska' han, — tillade gumman och framsatte en stol midt för den vänliga brasan, hvilken hon omrörde, så att de lifliga grangnistorna högt sprakade kring det lilla rummet.
Några dagar derefter kom Anna i det fasligaste yrväder gående till staden.
— Kära, goda Anna, så välkommen du är; men hvarföre är du ute i ett sådant väder? — sade Gerhardina vänligt.
— Ack, min söta, vackra engel lilla, vägen har aldrig varit så rolig som i dag! — svarade Anna, men fattade i det samma med båda händerna tag i den våta yllekjortelin, som Gerhardina ville aftaga och påsätta mormors