236
hvardagsrock; ty lagmanskan hade den dagen ej orkat gå upp.
— Nej si, om dä sker! Jag skulle då skäms öga ur mej, och dä vill väl icke mamsell heller?
Striden var häftig; men Anna segrade och stod snart framför den brasa, Gerhardina upptändt, ty det var länge sedan fru Werther hade piga, och der vände gumman, som hon sjeif sade, sig som salig lagmans kapuner på stekspettet.
Fru Helena och Gustaf, som varit ute i staden för att taga afsked och försöka ännu en misslyckad anhållan om penningar, återkommo och mottogos hjertligt af den numera torkade och uppvärmda Anna.
Anna fann något nedstämdt hos både mor och son. Det gjorde den goda gumman hjertligt ondt, och den andra kaffekoppen smakade henne icke derför rätt väl.
— Nej, jag kan icke hålla mej längre, — utbrast hon slutligen, i det hon började visitera sina stora kjortelsäckar.
— Herr Gustaf, söta herr Gustaf lilia, ta icke illa eller mej te misstycke, utan håll te go'a mi lilla smula, — fortsatte hon och stack nigande ett papper i Gustafs hand.
— Hvad är detta? — frågade Gustaf i högsta förvåning. — Nej, Anna, kära goda Anna, jag kan icke taga det!
— Ja, då ä' han icke heller fröken Lenas son, om han försmår gamla Annas välmening, — svarade Anna; och Gud vet hvad som nu kom i ögonen. Det fula vädret, skulle säkert Anna sjelf svarat. Nog af, förklädssnibben kom dit. Alla frågade på en gång, huru hon fått så mycket penningar.
— På ärligt sätt; men om jag slapp säga't! — men Anna slapp det ej.
Hon berättade då, att hon hos en beskedlig nämndeman lånat den lilla summan, då han, såsom säkerhet, upp-
