238
Men vi måste presentera Gerhardinas fästman. Att han var vacker, det veta vi; men detta var ej hans enda förtjenst. Han var god och redlig, var löjtnant vid flottan och bosatt i Karlskrona, skicklig till sjös och älskvärd till lands. Sådan var Carlner, icke rik, men han förtjenade genom sina expeditioner så mycket, att han hoppades på hederligt sätt kunna försörja sin hustru. Mot hösten skulle han åter på en längre resa; han skyndade derför med bröllopet, som firades i juli.
Gustaf var då på några veckor i det moderliga hemmet, och njöt en af sitt lifs skönaste stunder, då han såg, med hvilken öm kärlek icke blott systern, utan äfven mor och mormor, ja, ända till gamla Anna, var omfattad af Carlner.
En liten våning hyrdes till hösten, dit de alla skulle inflytta; ty löjtnanten ville icke, att Gerhardina skulle lemna W— förrän han återkommit, då han hoppades att till Carlskrona få hemföra hela den lilla familjen.
Skilsmessan var svår för de älskade makarne; och ehuru man sagt Gerhardina, att de stormar, som skakade hennes hembygds stränder, icke alltid hunno de haf, hvars vågor hennes älskade plöjde, så skakade dock djupt hvarje storm det oroliga hjertat.
Det lindrade mycket Gerhardinas saknad, att den goda modern och den nästan nu alltid liggande mormodern njöto lugna och sorgfria dagar. Gustaf hade fått en god akademisk kondition, och allt hade för den lilla familjen antagit en ljusare utsigt.
Innan maj månads slut räknade mormor fjerde led, och Gerhardinas hjerta klappade mot den lille Alfreds bröst.
Carlner hemkom på årsdagen af sitt bröllop, och nu var sällheten fullkomlig.
Som han tidigt på våren skulle företaga en ny resa, ärnade han tillbringa vintern i det egna hemmet, för att hvila ut efter de vilda stormarne. Ack, hvilken vinter inom den lyckliga familjkretsen!
