239
Gustaf tillbragte julen hemma, och vid åsynen af de lyckligas sällhet vaknade en underbar längtan i den tjuguårige ynglingens bröst.
Till Gerhardinas innerliga glädje skulle hon icke lemna sin hembygd, innan hennes man återkommit från sin andra resa — ack, denna resa, som kostat henne så mången varm, osedd tår!
Våren kom, och med ordlös smärta slet sig Carlner ur den tröstlösa Gerhardinas famn. — Tvenne år, ack, hvem vet! — tänkte hon och såg på de lösta vågorna, som förde honom fjerran bort från den tomma stranden.
— Jag ser honom aldrig mera! — sade Gerhardina till Anna.
— Jo, om Gud vill, — tröstade den gamla; men Gud ville det ej!
— O, att han vore här! — suckade den ensamma makan, då Rosa första gången log mot modersblicken. Så tänkte hon hvarje gång, som modersfröjden klappade högre i hennes själ; ty just i dessa stunder kände hon, att det skönaste felades deri.
Rosa var nära ett år, var ljus och skön, som fantasiens ljusalfer. Gerhardina hade ej på länge erhållit något bref. — Ack, han lefver ej; — klagade hon ofta. Hon hade rätt: på Amerikas kuster hade han lidit skeppsbrott; hela besättningen hade, med undantag af en enda matros, funnit sin graf i verldshafvets böljor.
Det fördoldes länge för den arma Gerhardina. Slutligen måste det upptäckas. Ack, hennes aningar hade länge varit den rysliga verklighetens förebud!
Med stilla, förvånande lugn mottog hon den sorgliga underrättelsen. Modern tackade Gud för denna kristliga undergifvenhet; men ack, hjertat hade brustit, själen hade förmörkats, dess klarhet återvände aldrig. Hon var alltid stilla, men kall och känslolös för allt. Hon kände igen alla, men älskade ingen, icke barnen en gång. — När han öfvergifvit dem, hvarför skulle jag då älska
